Vem? Jag?

Jag är alltså journalist. På en av landets alla sportredaktioner. Efter alla historier med folk som får sparken för bloggande har jag bestämt stt skriva under pseudonym.
Pseudonymer är inte så jäkla lätta. Man vill ju ha ett namn som man kan skrika från en läktare och klappa tre gånger efter. Men alla bra namn är upptagna. Även mitt.
Alltså måste man sätta ihop två vanliga sportnamn och fylla det nya namnet med något eget.

Mina chefer skulle inte bli glada om de såg mitt riktiga namn här. Somliga kollegor och konkurrenter däremot skulle flabba ihjäl sig.
Inte mig emot.

Egentligen borde jag inte sitta och blogga bland bullriga högertyper och tänkande tonåringar, men att skriva är ett sätt att förstå världen. Och ett sätt att förstå sig själv.
Eller så det är tvärt om. Precis som fotboll.

Uppdaterad 2008-03-01
Jag är alltså före detta sportjournalist. Det gör inte alls ont att skriva.

Nu är jag frilans men jag är knuten till ett spelbolag. Jag skriver speltips, sätter odds ibland och jag gör diverse jobb som jag inte kunde göra när jag var anställd på Spelbilagan de envisas med att kalla tidning. Jag fakturerar och jag drar av som satan. Och att man inte får dra av spelförluster är ett jävla rättsövergrepp. Man får ju skatta för vinsten.

Ibland förmedlar jag också spel. Det finns de som inte vill skatta för vinsten. Som vill spela för större summor. Man kan säga att jag hjälper dem. Jag tänker inte gå in på detaljer men det ingår i mitt system. Man kan säg att jag återförsäkrar spel i andra spel. Det är ganska genialt. Och det är pengar.

Ibland är jag med på TV. Vi kan kalla programmet Odds & Ends. Det hade det hetat, om de hade lyssnat på mig. De gjorde de inte. Idioterna som bestämmer på den där tevekanalen. Jag var där igår.
Från början sa de att de skulle sända i det digitala marknätet. Det var en tidsfråga.
– Vi är 99% säkra på att vi får tillståndet, sa chefen.
Det säger en del om deras kunskap om oddssättning...
Nu sänder de på just det: Internet.
– Det är egentligen bättre. Hela världen kan titta, sa chefen.
– Säger annonsörerna också det, sa jag.
Han sa ingenting. Han bara tog en losec mups och sköljde ner med kaffe latte.
– Hela världen tittar bort, sa jag. Det kan bli er slogan.
Så där sitter man nu i drängstugan och blir sminkad av praktikanter från mediegymnasier och tillrättavisad av dryga tevewannabees. Det är pengar. Det också.

Själv är jag ingen tevewannabe. Jag är en sportkrönikörscouldhavebeen. Det är en jävla skillnad.