2008-02-29

Allsvenskan

Gifarna. GIF Sundsvall. Västernorrlands Guld. I Allsvenskan 2008. De ger inte upp. Som en mal flyger mot en lampa och bränner sina vingar kommer de tillbaka för att känna på hur riktiga förluster smakar.

Det finns nu kanske någon som säger att jag är en medgångssuporter som dyker upp när laget är tillbaka. "Den där Mats Hård. Var fanns han när vi harvade i Superettan?" kanske du säger.

Men det ska jag tala om: jag var där. Jag var där på 0-0 mot Bunkeflo. Jag var där på 0-0 mot Väsby i oktober 06. Jag var där på 0-1 mot Degerfors i oktober 07 och på en jävla massa andra matcher. Och jag vill att detta blir sagt och berättat om Mats Hård att han frös och han led och han svor. I nittio minuter. Plus stopptid. Varje. Gång.
Utom en match.

Det var den 27e oktoberg 2007 på en gudsförgäten idrottsplats som fått namn efter en byggfirma. GIF hade allt att vinna. Ljungskile var redan klara för Allsvenskan. De hade firat klart. Det luktade bakfylla från Stenungsund till Strömstad och GIF skulle bara vinna matchen och sen vara tillbaka i Allsvenskan. I paus låg de under med 0-2. De var sårade, de var slitna, de var uträknade. Och då gjorde jag det som man aldrig får göra. Det som jag lovat mig själv att aldrig göra. Jag gick.

Matcher vinns av de som stannar kvar. Fester firas av de som är där. Jag vet det. Jag har fan skrivit böcker om det.

Och låt detta bli en varning till alla er som någonsin tänkt lämna en match före full tid: Den 27e oktober 2007 lämnade Mats Hård HA Bygg Arena i paus. Så när Gifarna gjorde 2-1 befann han sig i en bil på väg vart fan som helst. Likaså när de gjorde 2-2 och när de gjorde 2-2 hade han redan svurit att aldrig mer. Aldrig någonsin mer.

Jag satte på telefonen igen på en rastplats vid motorvägen norr om Kungälv och fick reda på att GIF vunnit med 4-2 och att laget var klart för Allsvenskan. Jaha, tänkte jag. Aldrig mer. Jag ringde jag en kollega och frågade vad oddsen varit i halvtid och lovade samtidigt mig själv att aldrig berätta vad som hänt.

Nu bröt jag det löftet också. Att svika sina löften till sig själv är grunden för all personlig utveckling.

2008-02-27

Osannolikt trist

Många tror att de kan vinna på matcher som Inter - Roma. Den körde vi hårt på igår. Folk lastade in pengar för att de trodde Zlatan skulle vara med. Sen skulle han inte vara med och då satsade de inte lika mycket längre. Småspelare. De spelar för spänningen. De ber om att bli av med sina pengar. Vi gillar dem. De är vårt smör och bröd.

Själv satt jag och körde Skottska andra och tredjedivisionen. Vissa bolag hade ända upp till 2,85 på East Stirling borta mot Arbroath. Jag tyckte den var tveksam.

Mejlade en kille på jobbet och frågade om han trodde det var att ta i att sätta 1,85 på Laproaigh hemma mot Glenfiddich, med tanke på skadorna? Han såg jävligt stressad ut framför sin skärm. Det är en ung man. Vi kallar honom Hoffman. Släng ut en ask tändstickor och han kan säga hur många det är samt vilken sannolikheten är att de ska landa lika dant en gång till. Efter en halvtimme svarade han. "Jag ger 4,5 gånger pengarna på att du kommer på ett tristare skämt." Det är en sån kille.

Hur som helst. Några bolag hade dragit till med över 4 för hemmaseger mellan Gretna och Kilmarnock. Dumskallar. Vi älskar dem.

Fan. Gretna kunde gjort mig rik igår. Jag visste det. Hade jag satt en tusenlapp... Men. Det är här min karaktär kommer in. Jag behöver inte ta den risken. Världen är redan full av förlorare. Jag ska tjäna mina pengar på att de förlorar sina.

2008-02-26

En ny giv

Välkommen tillbaka till bloggen förresten. Mängden skit som passerat sen sist är obeskrivlig. Du skulle inte tro mig om jag berättade. Men de historierna kan jag dra en annan gång. Nu ser vi framåt. Nu är det en ny giv.

Jag har lämnat tidningen. Det var väl dags. Man måste alltid se sig om efter nya bord. Jag skriver fortfarande, men inte lika mycket som förr. Kanske är det därför lusten att sparka igång denna digitala dagbok kommit tillbaka?

Det är fortfarande fotboll. Givetvis. Men förr läste du mina artiklar på sportsidorna i en tidning. Sen skänkte du bort dina pengar till ett bolag med säte på en dimmig ö i Engelska kanalen och hoppades på tur. Ett tämligen säkert sätt att förlora.
Nu läser du mig i samma tidning, men på spelsidorna, eller på Internet. Eller var som helst. Det är ungefär som förr. Med en viktig skillnad: sen skänker du dina pengar till mig. Det är bättre.

Som sagt. En ny giv. Och den här gången är det jag som vinner.

Tre år senare

Mot bättre vetande har jag återupptagit denna blogg. Vad får jag odds för det?

Ja, hade jag satt dem hade det blivit minst 3,5. Nej förresten, det hade legat på över 6. För jag hade räknat med känslor och man ska aldrig blanda in känslor. Inte i det här jobbet. Inte någonsin.

I alla fall inte mina känslor. De har aldrig följt logik eller taktik. De rusar som ett pojklag efter bollen.

Du måste ha ett system. Du får inte chansa. Inte hoppas på tur. Den som vill vinna i spel får aldrig förlita sig på tur.

Powered by Blogger


Rätten till alla texter på Konsten att förlora tillhör upphovsmannen. All vidareanvändning i kommersiellt syfte är förbjuden. – Jag stämmer arslet av dig. Bara så du vet.