2005-03-18

därför Gif

Näsan rinner. Kan inte sova. Ligger i sängen och kollar inspelade matcher från förra säsongen. Smärtsamt.

Varför älskar man Gif Sundsvall?
  I mitt fall är det lätt. Jag gick på Idrottsparken med farsan och Gif förlorade mot Degerfors med 1-0 efter en misslyckad rensning. Efteråt satt jag med honom på Skeppsbron och åt strips och lyssnade på hur han och farbror Lennart satt och teg.
  De var förmän för var sitt arbetslag och de fick matchbiljetter av någon på jobbet.

Lennart och farsan snackade inte mycket efter matcherna. De satt mest tittade ut över hamnen. Då och då sa de "Ja jävlar".
  Två timmar och fem öl senare sa de "Ja fy faan." Sen reste de sig och sa "Vi ses i morgon". Sen tog farsan och jag taxi till Alnön. Pappa var varm och luktade öl.

Jag älskade de där söndagarna.

Ibland, när Gif vann, fick jag beställa banana split. Morsan ville inte att jag skulle vara för mätt före middagen. Så vi sa ingenting om det.
  Men det var inte så ofta.

Jag minns när Lill-Foppa gick till Göteborg. Farsan och Lennart var både stolta och förbannade. De var säkra på att han skulle bli proffs. Lennart kände Foppa. (Lill-Foppas pappa. Den riktige Foppa, för alla som tror att Foppa är en hockeyspelare.)

Flera år senare såg jag Brolin debutera med en cykelspark mot Elfsborg. Jag visste att han var bra. Jag försökte verkligen få med mig farsan på den matchen.

Foppa och Brolin är undantag. Giffarna är inget lirarlag. Det är ett lag som är ute för att ta minst 30 poäng.
  Publiken i Sundsvall kräver inte klacksparkar. De kräver inte ens att vinna Allsvenskan. De enda de kräver är inte förlora helt. Att få finnas kvar.

Så varför älskar man Gif Sundsvall? Frågan är snarare Hur man älskar?
  Man älskar det som man älskar morsan. För att man inte har något val.

2 Comments:

Anonymous Anonym said...

Jag är ganska säker på att Lill-Foppa gick till Blåvitt inför 88 års säsong. Dessutom är jag nästan lika säker på att Brolin debuterade mot Ellos -87, dvs strax innan Lill-Foppa drog.

Normala människor skulle tycka att det här är en fullständigt oviktig petitess. Själv är jag dock en fotbollssupporter med generande gott minne, varför jag tycker att det är viktigt att varje detalj är korrekt. Jag har en liten känsla av att du delar den åsikten.

Annars är det fint skrivet.

1:17 em  
Blogger Olle Svalander said...

Tjenare

Finns det något roligare än att rätta sportjournalister?
Själv gör jag det dagligen...

Tidsfrågorna är lite förvirrade i min text. "Flera år senare" syftar tillbaka på min första match, men när jag läser om denna bloggen förstår jag om inte alla hänger med på mitt minnes vandringar tvärs genom kronologin.

Farsan slutade gå rätt tidigt. Allt det där som åt honom gjorde att han inte orkade. Eller ville.
Han gick inte på matcherna, men han var fortfarande engagerad.
Han försökte låtsas som han inte brydde sig men han hängde med.
Han hade säkert påpekat att min premiärmatch inte slutade 1-0 också. Vi har grälat om det där. Men jag minns bara det målet. Har tänkt kolla upp det, men jag är rädd att grusa ett av mina starkaste barndomsminnen.

Tack för din kommentar.

9:56 fm  

Skicka en kommentar

Links to this post:

Skapa en länk

<< Home

Powered by Blogger


Rätten till alla texter på Konsten att förlora tillhör upphovsmannen. All vidareanvändning i kommersiellt syfte är förbjuden. – Jag stämmer arslet av dig. Bara så du vet.