Allsvenskan

Gifarna. GIF Sundsvall. Västernorrlands Guld. I Allsvenskan 2008. De ger inte upp. Som en mal flyger mot en lampa och bränner sina vingar kommer de tillbaka för att känna på hur riktiga förluster smakar.

Det finns nu kanske någon som säger att jag är en medgångssuporter som dyker upp när laget är tillbaka. "Den där Mats Hård. Var fanns han när vi harvade i Superettan?" kanske du säger.

Men det ska jag tala om: jag var där. Jag var där på 0-0 mot Bunkeflo. Jag var där på 0-0 mot Väsby i oktober 06. Jag var där på 0-1 mot Degerfors i oktober 07 och på en jävla massa andra matcher. Och jag vill att detta blir sagt och berättat om Mats Hård att han frös och han led och han svor. I nittio minuter. Plus stopptid. Varje. Gång.
Utom en match.

Det var den 27e oktoberg 2007 på en gudsförgäten idrottsplats som fått namn efter en byggfirma. GIF hade allt att vinna. Ljungskile var redan klara för Allsvenskan. De hade firat klart. Det luktade bakfylla från Stenungsund till Strömstad och GIF skulle bara vinna matchen och sen vara tillbaka i Allsvenskan. I paus låg de under med 0-2. De var sårade, de var slitna, de var uträknade. Och då gjorde jag det som man aldrig får göra. Det som jag lovat mig själv att aldrig göra. Jag gick.

Matcher vinns av de som stannar kvar. Fester firas av de som är där. Jag vet det. Jag har fan skrivit böcker om det.

Och låt detta bli en varning till alla er som någonsin tänkt lämna en match före full tid: Den 27e oktober 2007 lämnade Mats Hård HA Bygg Arena i paus. Så när Gifarna gjorde 2-1 befann han sig i en bil på väg vart fan som helst. Likaså när de gjorde 2-2 och när de gjorde 2-2 hade han redan svurit att aldrig mer. Aldrig någonsin mer.

Jag satte på telefonen igen på en rastplats vid motorvägen norr om Kungälv och fick reda på att GIF vunnit med 4-2 och att laget var klart för Allsvenskan. Jaha, tänkte jag. Aldrig mer. Jag ringde jag en kollega och frågade vad oddsen varit i halvtid och lovade samtidigt mig själv att aldrig berätta vad som hänt.

Nu bröt jag det löftet också. Att svika sina löften till sig själv är grunden för all personlig utveckling.