2005-02-02

fortsättning från 2005-07-11

Jenny och jag stod på Metró. Ett ställe där både Brolin och Foppa bränt några av sina miljoner i onödan innan det blev Söders officiella köttmarknad för några år sedan. Fan vet vad vi gjorde där men där kom han i alla fall fram och ville prata. En sån där som tycker att fotbollen vinner på att han och hans kompisar träffar andra träskallar och sparkar på de som råkar trilla och kallar det klass och stil
  Jag har träffat för många av de där. I början tyckte jag synd om dem. Numera tycker jag bara synd om mig själv för att jag måste reka upp dem på internet och intervjua dem.
  Jag tackade nej. Sa att jag ville prata med mitt sällskap.
  Jag och J. pratade vidare: "Här försöker man skriva om fotboll, och även om det blir jävligt mycket skit och även om man undrar om man är nöjesjournalist ibland, så jobbar man ändå arslet av sig för att få skriva om fotboll. Och hade inte sådana som han funnits hade man haft mer tid till det." Typ.
  Efter en stund kom han tillbaka och började han snacka skit. Om tidningen, om mediahoror i allmänhet och mig i synnerhet.
  Jag frågade Jenny om den här killen också sökt jobb. Hon skakade på huvudet och gick åt sidan.
  Då började han bli riktigt otrevlig. Så mycket för stil och klass.
  Jag brukar lyckas snacka mig förbi sådana situationer för folk vet vem jag är och blir glada bara jag pratar med dem. Men inte denna gången. Jag ville inte vara en vanlig kille med honom. Jag ville inte spela i hans äckliga liga. Jag bestämde mig för att hålla ett litet tal.
-Jag vet inte vad ditt problem är eller vad din farsa gjorde med dig, men vem fan tror du att du är? sa jag.
-Tror du att det är så kul att va jag att du måste komma hit och förstöra? Jag har inte haft ett vettigt samtal med min farsa sen jag var 14. Jag tycker också att den här stan är full av skyltdockor utan hjärna. Jag mår också fan för det mesta. Men jag går inte omkring och misshandlar folk för det. Jag tar skiten. Och vet du varför? För jag är man och det är vad det handlar om: Att ta skiten, svälja och gå vidare.
  Jag vet inte vart jag fick det där ifrån men det lät bra just då.
-Men, sa jag, det finns en gräns. Jag tänker inte ta ett gram skit från dig, för du är en jävla runkare.
  Killen tog tag i mina kläder och jag tänkte att nu får jag stryk, men märkligt nog struntade jag i det.
- Skjut dig själv eller gör en penisförlängning om du är feg, men ge fan i mig! sa jag. Ge fan i att förstöra mitt jobb!
  Ungefär sådär sa jag innan killen bestämde sig för att inte alls ge fan i mig.
  Exakt då kom vakten som J. hämtat och bar ut idioten. Jenny tyckte det var bra exempel på press med understöd. Min hand skakade. Fan vad jag hatade rökförbudet just då.

Sen tog vi taxi därifrån för att slippa möta den där idioten. J. ville inte hänga med hem och jag hade ingen lust att vakna på söder för att gå ned till något surt café fullt av kids för att dricka frukostlatte i morgon bitti. Senast hade J. inga batterier i sin lattevisp. Jag kände inte för att ta några risker så jag fortsatte hem.

Links to this post:

Skapa en länk

<< Home

Powered by Blogger


Rätten till alla texter på Konsten att förlora tillhör upphovsmannen. All vidareanvändning i kommersiellt syfte är förbjuden. – Jag stämmer arslet av dig. Bara så du vet.