damlir

Skulle göra ett porträtt häromdan. Hade bestämt träff på ett café i en galleria.
  Tabbe. Plötsligt befann jag mig bland massa killar med mössa och designade jeans. Och mammor med aerobicsbrallor.
  Någonstans bland dessa docusåpatyper skulle jag träffa en lovande spelare från ett lag i damallsvenskan. Snabb tjej. Bra passningar.
  Fotografen var försenad och jag hade ingen aning om hur människan såg ut. Jag gick runt en stund och antastade kvinnor utan barnvagn.
  Trodde inte det skulle vara så svårt att känna igen en elitidrottare.
  Vad hände med alla tjocka människor?
  Efter den femte hatiskt idiotförklarande blicken gav jag upp och köpte en Latte för 33 spänn och tände en Ritmeester.

Skrev ned lista på 33 svordomar över `Fredriksson´-min fotograf, som hade spelarens nummer när hon kommer fram och sträcker fram handen.
  Intervjun gick strålande! Fredriksson dök upp till slut med en fotboll från en sportaffär och fick sina bilder.

-Tur du kände igen mig, sa jag efteråt. Man tänker inte på att man är ett känt ansikte när man skriver i tidning.
-Nej. Det är inte så många här som har jeans och svart kavaj och tokröker heller.

Hä! Klart som fan att hon kände igen mig.
  Bra tjej. Kommer bli en bra grej.

Brukar inte dricka Latte. Föredrar espresso.