team work

Säga vad man vill om Polo, men när det blir match är han en kille att lita på.
  Vi känner varandra. Jag vet vilka spelare han vill prata med. Han vet vilka frågor jag vill ställa. Vi behöver inte diskutera.
  När Ljungberg satte straffen skickade jag över ett papper med mina betyg och han räckte över ett till mig. De var identiska.

Gnällspiken däremot är en annan femma. Hans uppgift är att skriva en text med åsikter. Han är inte värd att kallas krönikör, men det är det han får betalt för.
  Fem minuter före deadline ville han ändra spelarbetygen. Vi har varit med om detta förut men denna gången var vi förberedda:
-Det är försent, sa jag. Vi har skickat dem. Du vet, det är sommartid i natt. Allt är förskjutet.
-Varför sa ni inte till mig, sa han? Han lät surare än någonsin.
-Chefen ringde, nåt med tryckeriet. Vi ville inte störa dig, sa Polo, vi vet hur viktig din text är för läsarna.
-Hmm,,, ja, det är sant, sa Gnällspiken, men ni måste...
-Jag läste din text, sa Polo. Den var lysande och upplysande.
Då sträckte han på sig:
-Jasså, tycker du det. Tack. Ja, ni vet, killar, det personliga tilltalet, det tränger djupare. Det tar år att hitta det.

Jag spelade in hela samtalet på min intervjubandspelare. Polo och jag satt med var sin hörlur och lyssnade på det i baren efteråt om och om igen.