2005-04-28

uppsidor

Sara, min Sambo, hade träff alltså med sitt nätverk. Ja, de säger faktiskt så.
  "Karriärista" kallade jag nätverket innan jag förstod hur mycket det verkligen betyder för Sara. Ett gäng kvinnor som äter en lätt middag och dricker måttligt av ett gott vin. Sen pratar en i taget om sina jobb och alla lyssnar och kommer med goda råd och uppmuntran.
  De tjänar väl minst 35 papp, bor på Kungsholmen, investerar mycket tid i sitt arbete och prioriterar kvalitet i sina nära relationer. De använder verb som "Headhunta" och "Networka".

En gång satt jag med en stund och de började prata om "media". För dem är media något man bearbetar för att tjäna pengar. De verkar utgå från att alla journalister är köpta och har egna syften med allt de gör. Jag antar att det är deras yrkesskada.
  När de frågar hur det är på jobbet vill de inte höra om hur chefen just sagt åt redaktionens frilansare att skriva på ett slavkontrakt eller dra åt helvete, eller om hur Fredriksson förstörde dagens jobb genom att kalla den allsvenska fotbollspelaren för neger.
  De vill veta vilka karriärvägar som mitt företag erbjuder, vilka vidareutbildningar och hur löneutvecklingen ser ut för journalister.
-Det ni pratar om finns inte, säger jag. Jag jobbar på en jävla sweat shop. Hälften av journalisterna saknar fast anställning, de som inte är utbrända kommer snart att bli det. Den som inte blir cynisk måste käka Zoloft.
  De såg lite chockade ut, vilket var precis vad jag ville. Sara reste sig för att hämta te.
-Cheferna är gamla reportrar som är vana att jobba själva och framförhållningen är till nästa deadline. Personalvård stavas spritfest.
-Vilka är uppsidorna? frågade en av dem.
-Det var dem jag nämnde, svarade jag.

Egentligen ville jag svara att uppsidorna är att man slipper kollegor som säger "uppsidor". För Saras skull lät jag bli.

Powered by Blogger


Rätten till alla texter på Konsten att förlora tillhör upphovsmannen. All vidareanvändning i kommersiellt syfte är förbjuden. – Jag stämmer arslet av dig. Bara så du vet.