2005-05-27

en elak tanke

-Vadå du känner Ljungberg?
  Det var Pers nya tjej som frågade. Sandra heter hon. (Per presenterade henne som "mitt lilla guldägg" -jag skojar inte.) Vi var på det där stället som Per kallar "nya AG".
  Sandra satt där med stora svarta ögon.
  Kändiskåta tjejer är bland det mest avtändande jag vet men nu kom Sandras fråga som en efterlängtad slutsignal. Under hela kvällen hade jag tvingats försvara varenda artikel som alla andra redaktioner skrivit. Sara och Per tävlade om vems byrå som planterat flest löp.
  Jag skulle hellre suttit i Scaniarinken och hört Fredriksson diskutera invandrare och brottslighet.
-Jag känner väl andra landslagsspelare betydligt bättre, sa jag.

Har tänkt på den där kvällen ett tag nu utan att fatta varför men ibland när man får lite distans till tider och platser kommer det fram sånt man inte tänkt på tidigare.
  Nu vet jag vad det är som stört mig.


Det visade sig att jag hade lite fel om Sandra. Hon var en skön tjej som bott i Bologna och hade lite koll på serie A. Vi stod länge i baren och snackade. Hon drog bra historier om maffian. Jag gillade att prata med henne.
  Per stod bredvid med en hand i hennes bakficka ett tag. Hon tog bort den två gånger och när Pers kollega dök och började snacka skit om Viggo Cavling med Sara försvann han.
  Till slut blev vi blev fulla och började blåsa rök på ickerökare. Per kastade blickar från andra sidan baren.

-Hon rökte sensuellt, sa jag när vi gick hem.
  Det var en rätt ljummen kväll för att vara i år så vi hade bestämt oss hoppa taxin och promenera över Västerbron.
  Vi var på toppen. Expressenhuset lyste. Där satt några adrenalinhöga reportrar och försökte få in alla sina pratminus medan en borderline-nattchef skrek att det var dags att lämna. På andra sidan låg Stockholm helt oberörd och vacker.
  Jag kände hur mycket jag älskar allt det där.
-Varför skröt du med att känner landslagsspelare, frågade Sara? Du gör aldrig sånt.
-Är du svartsjuk, frågade jag?
-Jag tänker bara på Per, sa hon.
-Jag ville kanske inte bara försvara alla världens kvällstidningsreportrar hela kvällen. Jag tyckte Sandra var rolig, sa jag.
-Jag såg hur du kollade in henne, sa Sara.
-I så fall var jag väl den ende som inte kollade in dig, sa jag.

Jag satte på text-tv. Sara ropade från badrummet att hon ville ha kaffe.
  Gick ut i köket och flippade på strömbrytaren. Den gröna dioden tändes och jag kände värmen stiga i den blanka maskinen. Det började lukta kaffe.
  Jag vred handtaget hårt åt höger.
  Med handen fortfarande på handtaget såg jag Sara bakom mig. Hon hade tagit av sig, som för att tvätta sig. Hennes kropp speglades i maskinens alla blanka ytor. Fem, sex olika kvinnor kom emot mig. En på munstycket, en på huvudplåten, en liten smal på röret till mjölkskummaren. Mitt bland bilderna såg jag mitt eget ansikte.
  Vi drack inget kaffe.

Efteråt, precis innan jag somnade låg jag och tänkte: Hennes kropp som jag sett så många gånger. Varför gjorde det mig så mycket mer upphetsad att se henne sådär annorlunda? Jag kände mig skyldig på nåt sätt.
-Vem tänker du på, frågade Sara?
-Ingen. Gif, sa jag.
-Lägg av, du tror ju inte själv på det där, sa Sara.
Jag skrattade. Det var länge sen vi kom förbi det stadiet.
- Du vet, det är ok att tänka på andra ibland. Du kan säga det.

Den sista biten gör mig osäker nu. Jag tror att hon sa det men jag kan ha drömt . Jag var på väg bort. Vi har aldrig pratat om det sedan dess.
  Men. Jag har alltid tänkt att hon menade mig. Men så igår slog det mig. Det kanske var hon som tänkte på någon.
  Per, kollegan, nån på jobbet? Det vet man ju hur det går till i hennes bransch. Och alla andra branscher.
  Hon kanske har en affär. Jag är ju aldrig hemma. Hon skulle ha hur många tillfällen som helst när jag varit borta på kvällar och helger.

Nej. Fan heller.

1 Comments:

Anonymous gunilla witt said...

Hallå där Mats, nu börjar du närma dig gränsen, om du inte redan trampat över rejält. Flygbiljetter bokas i Singapore och Shanghai, latexbrallor och iPods packas i rosa resväskor. Saras, Sandras och Jennys försvarare; ett gäng stentuffa Konichiwa Bitches är underrrättade och snart på väg...

11:14 fm  

Skicka en kommentar

Links to this post:

Skapa en länk

<< Home

Powered by Blogger


Rätten till alla texter på Konsten att förlora tillhör upphovsmannen. All vidareanvändning i kommersiellt syfte är förbjuden. – Jag stämmer arslet av dig. Bara så du vet.