under strecket

Vägkrogar och snabbmat. Dåligt kaffe, ostfrallor och dammsugare. Det är ett jävla taxichaufförliv man lever ibland.
    Jag får sitta bredvid på andras resor och se när de jublar medan mitt lag för det mesta spelar någon annanstans. Själv måste jag hålla tillbaka känslorna. Vara professionell.
    Släpper man till den allra minsta lucka i sitt försvar så kan man ge sig fan på att Gif samtidigt åker på ett baklängesmål och förlorar och så är den dan förstörd.
    Men bitterhet är i alla fall OK för en reporter. Jag hävdar rätten att deppa ihop efter en förlust.

Åkte med en taxichaufför häromdagen som kände igen mig. Han var från Njurunda. Han snackade om IFK Sundsvall, om Åke Svanstedt och Kammerling. Han snackade om Timrå IK.
    Sen började han prata om att husen i Stockholm var byggda av pengar från skogen i Västernorrland. Han pratade om att flytta hem.
    Vad är det med taxichaufförer hemifrån?
-Flytta hem då, tänkte jag säga. Släpp av mig här. Vänd bilen och stanna inte förrän du ser Södra Berget men sluta åk runt på Sveavägen och va nostalgisk. Men jag sa ingenting. Man vet ju hur det är. Jag satt bara och kollade ut genom fönstret.
    Mitt i natten är Stockholm som bäst. Man kan köra lugnt och ändå komma snabbt fram. Man hinner se de få människor man möter.

Man ser saker på ett helt nytt sätt med lite distans. Plötsligt sjunker skiten undan och man ser mönster där det förut var kaos.
    Jag behöver träffa Jenny.