2005-06-09

möte med chefen

-Jag vill gå vidare. Har stått i omklädningsrum och dragit pratminus ur halvnakna svettiga fotbollspelare med tandläkartång i många år nu. Jag kan det.
  Det var Chefen och jag som snackade. Vi pratade om tidningen och vilken sorts grejer jag tycker vi ska skriva.
-Om någon översträcker ett knä vill jag vi ska skriva att det kan vara ett ledband eller menisken. Inte "Konstgräset skördade ännu ett offer."
-Eller just det skriver jag i och för sig gärna, sa jag och vi skrattade båda två.
-Men jag har tjugo kilo rubriker staplade i min klippsamling nu. Någon annan kan få vara Håkan Mild ett tag. Jag behöver inte ha fler löp.

Vi satt nere på Pizzeria Bodoni. Den heter som typsnittet. Efter att ha käkat där i några år har vi börjat kalla den för Helvetica. Lite för många procent av min kropp är uppbyggd av deras Napolitana.
  Han är rätt trevlig när man snackar med honom även om han inte hänger med riktigt när jag pratar fotboll. Däremot överraskade han med att hänga med på dylancitaten.
  Så fort man kommer utanför väggarna känns allt lite enklare, men vis av erfarenhet spelade jag in hela mötet:
-Skulle du säga att du har problem med auktoriteter, frågade Chefen.
-Nej. Men jag har problem med folk som saknar naturlig auktoritet, sa jag.
-Men du har ju alltid en massa synpunkter på mina idéer, sa han. Rätt kritiska synpunkter också.
-Om du syftar på förra veckan, sa jag? I min värld var det mindre än ett år sen Zlatan missade en straff i EM. Jag tyckte det skulle stå i en resumé. Vill du beställa hyllningsartiklar får du gå till någon annan.

Vi pratade lite om det. Jag känner inte igen mig i hans beskrivning av hur jag skulle ha "suckat, stönat och skrikit på möten". Jag tror att fattade att han borde lyssna mer på oss som är i omklädningsrummen.
-Man måste kunna ge och ta, sa jag. Det är inte kamratposten vi jobbar på.
-Vad skulle du skriva om du fick skriva vad du ville idag, frågade han?
-Huvudsaken är att jag får chans att berätta lite mer. Ta ut svängarna.
-Hur då, sa han och la huvudet sådär på sned som de lär sig på Guantanamo eller var nu mediaföretag tränar sina chefer.
-Utnyttja det faktum att jag faktiskt är skrivkunnig, sa jag.
-Jag är en offensiv mittfältare med bra skott. Jag behöver ha mycket boll, sa jag. Som det är nu spelar du med Brolin som vänsterback. Klart jag kan springa upp och ned längs linjen och göra mitt jobb, men det är dålig coaching. Ge mig en fri roll och jag lovar att det blir mål.
  Jag var inte säker på att han förstod liknelsen så jag förklarade att jag ville skriva lite längre texter. Att jag skulle slippa matchfakta och tränarintervjuer och att redigerarna inte skulle plocka bort vartenda litet spår av personlighet i texterna.
  Kort sagt: ge mig en större bildbyline, en egen sida och högre lön.

Det var ett bra möte. Vi tog en kaffe efteråt. Han undrade vad jag trodde om Pagen som krönikör. Jag trodde det var ett skämt.
-Han skulle bli sportjournalistikens jättemuffin. För lite smak och för mycket skumgummi, sa jag. Den ser god ut men efter halva är du less.
-Sportskribenternas kaffe latte. En en halvliter ljummen mjölk och socker, choklad och fan vet vad allt på toppen för att kompensera det billiga, smaklösa kaffet, fortsatte jag.
-Så du tror att han skulle bli populär alltså, frågade Chefen?
-Föredrar du Ohojsås framför Valrhona är han din man, sa jag.

Har spolat bandet fram och tillbaka. Fan. Det kändes som en bra match under tiden. Nu efteråt förstår jag hur Argentina måste känt mot Sverige. Jag hade bollen och spelet. Men fan vet om jag var bäst.

Links to this post:

Skapa en länk

<< Home

Powered by Blogger


Rätten till alla texter på Konsten att förlora tillhör upphovsmannen. All vidareanvändning i kommersiellt syfte är förbjuden. – Jag stämmer arslet av dig. Bara så du vet.