Nationellt trauma
Vissa saker talar man inte om vid fikabordet. Inte för att de är förbjudna, eller hemliga, men bara för att man inte talar om dem.
Som att man ibland inte alls gillar sina barn. Som att man fantiserar om att ha sex med sina arbetskamrater. Eller att spränga dem i luften.
Man talar inte gärna om Sveriges förlust mot Senegal.
Jag minns exakt vad jag kände och kan spela upp Svenssons stolpträff hur många gånger som helst ur alla olika vinklar.
Jag kan inte vara ensam om att ha så många obearbetade känslor.
Reaktionen på sändningen av Lars-Tommys bänk-konversation tyder på det. Den som såg matchen (och följt landslaget på nära håll) fattade ju hur Lars-Tommy resonerade utan att höra det.
Men folket behövde något att släppa ut ilskan över.
Efter Estonia kom det skämt inom en vecka. Efter 9/11 kom det skämt efter två dagar.
Är det någon som hört nåt skämt om Sverige-Senegal?
Humor kan vara ett sätt att komma över förluster. Jag borde skriva om det. Sen. Jag hinner inte nu.
Vill bli full. Vill skälla på alla Göteborgskrogar som gjort mig orätt!
Som att man ibland inte alls gillar sina barn. Som att man fantiserar om att ha sex med sina arbetskamrater. Eller att spränga dem i luften.
Man talar inte gärna om Sveriges förlust mot Senegal.
Jag minns exakt vad jag kände och kan spela upp Svenssons stolpträff hur många gånger som helst ur alla olika vinklar.
Jag kan inte vara ensam om att ha så många obearbetade känslor.
Reaktionen på sändningen av Lars-Tommys bänk-konversation tyder på det. Den som såg matchen (och följt landslaget på nära håll) fattade ju hur Lars-Tommy resonerade utan att höra det.
Men folket behövde något att släppa ut ilskan över.
Efter Estonia kom det skämt inom en vecka. Efter 9/11 kom det skämt efter två dagar.
Är det någon som hört nåt skämt om Sverige-Senegal?
Humor kan vara ett sätt att komma över förluster. Jag borde skriva om det. Sen. Jag hinner inte nu.
Vill bli full. Vill skälla på alla Göteborgskrogar som gjort mig orätt!
posted by Mats Hård at 8:53 em
1 Comments:
Senegalförlusten är den tyngsta landslagsförlusten i mitt liv. Åtminstone sen Tapper missade straffen, men då minns jag bara att min pappa skrek och skrek och skrek och jag inte fattade varför.
Jag får fortfarande ont kroppen när jag för min inre syn ser Svensson få ohygglig kraft i ett skott som...inte sitter. Efter det kan jag inte längre tro på landslaget. Vi hade vår chans...hade vi tagit Senegal hade vi spöat Turkiet och sen vet ingen hur det hade slutat.
Vi skulle torskade på underskattning. Man tycker att de blågula gossarna borde ha fattat att det inte var nån jävla B-nation vi mötte utan de bästa spelarna i franska ligan.
Senegalförlusten kommer jag aldrig över. Man tror att fyra år ska göra skillnad, men det gör det inte. Jag tänker inte låta lura mig igen och hoppas på att lilla sketna Sverige ska kunna åstadkomma ännu ett mirakel. Vi fick brons under min livstid. Gott så.
/Gnaget
Skicka en kommentar
<< Home