två dumskallar

En nackdel med att åka tillbaka till Stockholm är att man riskerar folk som kommer fram och ska jävlas.
  Det hände två gånger veckan före semestern.

Person ett satt på Indigo och såg ut som Charlie George plus moppemustasch minus muskler (läs: "kompis till J"). Hans tes var att jag och alla sportjournalister var köpta.
-Sportsidorna är den kommersialiserade idrottens programblad, lyckades han formulera. Du är bara där för att sälja produkten Svensk Fotboll. För om du inte gör det, har du inget jobb kvar.
  Jag satte in en hård verbal tackling med rakt ben. Det blev fult. Killen gick därifrån och Jenny såg besviken ut.
  Som Jenny sa brukar jag säga nåt liknande om både hennes tidning och om Chefen när han kommer med "idéer". Men den här killen hade ju varken bevakat div 2-fotboll från ett mygghål i Västmanland eller försökt muta sig till intervjuer med italienska superstjärnor via bakdörrar. Han var ju fortfarande ren under naglarna och blöt bakom öronen. Det sa jag till honom också.
  Jenny berättade sen att han sökt sommarjobb och vik. på alla sportredaktioner och inte ens fått svar. Han var tydligen begåvad.
-Då kan han väl bli poet, sa jag. Begåvning är bara en belastning i denna branchen.

Person två var duktigt rubbad. En ur den där flocken som drar runt med fula, löjliga märkeskläder och läser The Football Factory som en bibel. En sån där som brukar kallas för "en vanlig man med ett bra jobb".
  Jag vet inte om det var att jag var nykter eller vad det kan ha varit, men jag kände att nu räcker det.

Detta blir för långt för en blogg. Lägger resten här.