uppförsbacke

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: En fotbollsmatch varar i 90 minuter + stopptid eller tills domaren blåser.
  Eller tills vi tappat poäng.
  Är det något man lärt sig är det att inte man inte kan ta ut segern i förskott. Ändå gör man samma tabbe igen och igen och igen.

Gick raka vägen ut på stan efter matchen för att komma ikapp mitt gäng. Geografiskt och promillemässigt.
  Man kommer dock aldrig ikapp. Man kommer förbi, och sen trillar man ner på andra sidan och där hamnade jag snart i en hög tillsammans med förlusten (jo, det var en förlust).
  Telefonen surrade som en geting mot en glasruta. Alla verkade vilja jävlas eller kommentera matchen. Det gjorde att jag kunde luta mig mot en sval vit vägg och messa med Jenny när jag ville utan att någon höjde ett ögonbryn. Sen Fever Pitch kom på film är det ingen som misstänker någonting längre.

Det vilar en förbannelse över årets säsong. Det verkar inte spela någon roll hur många gånger han skickar upp bollen i år, Sundfors. Bolljäveln rullar ändå tillbaka in i det egna målet igen.
"Fredrik Sisyfos". Någon smartskalle föreslog det igår. Möjligen som en rubbe i Chalmers tidning. "Sundsvalls förbannelse" är bättre.

Ett mejl från "Isprinsessan" skickat 00.49 i natt fick mina trötta ögon att vattnas nu på morgonen:
Jag hatar att vi fick förhoppningen om att kunna vinna, jag hatar att Tobias Eriksson var grym på planen, jag hatar att jag inte är född i Stockholm istället, kunna vända kappan efter vinden. Det skulle inte tära på ens själ.
  Från målet fram till alnöbron satt vi helt tysta i bilen, jag och pappa. "Fördjävligt att vi alltid kämpar uppför" löd orden ifrån honom. Tårarna brände bakom ögonlocken, jag är känslig när det kommer till idrott.
  Jag överdriver inte när jag säger att alla på IP dog en aning inombords efter matchen. Den var ju våran.

Kommentarer överflödiga.