2008-03-11

Fikat med Jenny

Vad kan jag säga? Det var derbykaraktär på matchen. Efter en halvtimme började hon prata om genus. Det var typ 1.10 på det att det skulle hända. Jag fattar inte varför hon hela tiden gör det. Jag tror på könsmaktsordningen. (Ärligt. Jag är helt nere med den. Det är den enda maktordning där jag inte slutar som förlorare.) Men det spelar ingen roll vad jag säger. Oddsen är emot mig och när matchen är slut är det på något vis alltid mitt fel.

Det finns tydligen sex kön. Det var det nya som hon sa.
    – Jag tror att jag söp mig igenom ett par tre av dem i helgen, sa jag.
    – Visst. Skämta bara, sa hon.
    – Okej då, sa jag. Men varför bara sex? Om kön ändå bara är en social konstruktion kan vi väl ha hur många som helst?
    – Mats.
    – Det är väl alltid nån som inte tycker sig passa in. Frisörer med snopp som älskar Phil Collins, sa jag. Är de med? Annars blir det sju.
    – Mats.
    – Vad då? Det är väl lika bra och köra. Unga mammor med fleeceväst? De är lite läskiga. Åtta. Nattchefer på kvällstidningar? Nio.
    Jag gick igång.
    – Mittfältare i Kalmar FF, tio. Bröderna Elm? Är de ett eget kön? Nej, de är nog bara ovanligt gängliga. Men taxichaufförer, elva. Timråbor, tolv.
    Hon rörde på munnen som om hon tänkte säga något men hon bet ihop.
    – Förlorare, sa jag. Är de ett eget kön? I så fall tillhör jag det. Förlorarna - Det trettonde könet.
    – Mats, sa Jenny. Du är fortfarande jävligt mycket man.
    I vissa lägen skulle det vara en komplimang. Det är rätt höga odds på att det var så hon menade den här gången.

0 Comments:

Skicka en kommentar

Links to this post:

Skapa en länk

<< Home

Powered by Blogger


Rätten till alla texter på Konsten att förlora tillhör upphovsmannen. All vidareanvändning i kommersiellt syfte är förbjuden. – Jag stämmer arslet av dig. Bara så du vet.