Litterära självmål

Börjar bli varm i kläderna igen efter ett par veckor här på bloggen. Det där med bok känns som bortaplan.
    Jag försökte faktiskt för något år sedan med en bok i mitt eget namn. Kan väl erkänna det. Det skulle bli en chick & dicklit i journalistmiljö. Den handlade om en reporter som hette Daniel och en reporter som hette Jennifer. Detta var en nyckelscen:

”Jennifer stannade framför mig i korridoren. Hennes ögon studerade min torso.
    – Snygg, sa hon.
    – Jag vet. Det är AlbinoLeffe, sa jag och förstod att jag sagt för mycket, naturligtvis visste hon vad det var för tröja. Jag letade efter ett drag av irritation i hennes ansikte men till min lättnad såg jag snarare en något större glöd.
    – Jag ser att du valde bortastället, sa hon långsamt och lät sitt högra pekfinger undersöka tyget i den italienska fotbollströjan. Ett intressant val.
    – Hur så? sa jag.
    – AlbinoLeffe har ju haft en tendens att uppträda lite osäkert på bortaplan.
    – Det är förra årets tröja, sa jag nervöst.
    – Jag ser det. Kanske dags att köpa en ny?
    Hon log skälmskt och gick vidare i korridoren. Fan, tänkte jag. Jag måste genast beställa en ny tröja. Nej två. En large och en small.”

Jag skrev några sidor och visade några sidor för en kompis som jobbar på ett förlag. Hon har inte hört av sig sen dess.
    Inte konstigt. Texten är nedlusad av adverb.

Allt för få fotomodellsnygga kvinnor låter sig förföras av AlbinoLeffes bortaställ. Men du kan nog få en dunk i ryggen av Blomman. Eller Polo.
    Eller mig.
    Ja jävlar, där har du antagligen också hela den potentiella publiken för en sån bok. Bandybenny skulle nog tigga till sig ett gratis ex.
    Så som författare är jag iskall. Grejen är att jag inte kan hitta på saker. Allt jag skriver är sant. (Utom när jag ändrar för att skydda någons identitet.) Det är det enda jag kan. Så tråkig är jag.

Dessutom finns det inga pengar författaryrket. Inte om man är seriös. -Med pengar alltså.