Bluff

Jag har absolut ingeting att säga om Kalmar. Åt Sörberge med dem. Det är inte av dem vi ska ta poängen i år.

Pratade med Jenny igår. Jag sa att Sara och jag var kanske på väg tillbaka. Antydde i alla fall ett slags närmande av himlakroppar. Men i fall hon ville spela ville jag liksom säga att det var läge att göra en insats. Det var fortfarande en öppen historia.
– Mats, sa hon. Du är galen. Du vet att jag inte kan motstå dig. Din charmiga slarvighet, din busiga bråkighet. Åhh, vad ska jag göra? Jag vill ju bara ha dig. Här och nu.
Eller det var kanske inte så hon sa. Men det var så hon menade. Eller kanske inte precis så heller. Jag vet inte.
Det hon faktiskt sa var detta:
– Mats. Du är sjuk.
– Jag vill bara ge dig dina odds, sa jag.
– Du vet ju ingenting. Jag är med barn, sa hon.
Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag försökte göra en huvudräkning.
– I så fall blir det helt andra siffror, sa jag.
– Eller så är jag inte med barn, sa hon. Jag kanske bara sa så för att se hur du reagerade?

Får man göra så? Får man spela gravidkortet och bluffa? Och hur kan hon göra det mot mig? Det måste tyda på att jag är helt iskall, eller att hon inte är känslomässigt stabil.

– Går du hos din terapeut?
– Hur så? sa hon.
– Jag försöker sträcka ut en hand, sa jag.
– Du sträcker ut nåt, men det är inte handen, sa hon.

Men som sagt. Om Kalmar säger jag ingeting. Bröderna Elm. De är fan i mig en egen art. Varför spelar de inte för oss?