2005-03-30

Sara

Varning för lång blogg med lite fotboll. Detta är svårt att sammanfatta. Även för en journalist.
Men det måste skrivas, känner jag.


Ja, Sara och jag funderar på att skaffa ett sommarhus på Bjäröhalvön. Det är Saras idé egentligen. Hennes föräldrar har hus i Torekov och de har hittat ett lämpligt "objekt" i närheten.
  Ett vitt stenhus. Fem rum. Nära till hästgård. (Sara rider.) Saras pappa känner ägaren och vi har gott om tid att bestämma oss.

Vi träffades där. Det var tennis i Båstad 1999. Jag var där för att skriva och hon jobbade för en PR-byrå.
  Första gången vi sågs satt jag naturligtvis med en öl i handen och glodde surt på alla stureplansyngel som invaderar Båstad på sommaren.
  Hon kom fram till mitt bord på den överfulla uteserveringen och frågade om det fanns två lediga stolar. Hennes kompis gick till baren. Hon satte sig och tog av sig solglasögonen. (Jag behöll mina på.)
  När hon sa att hon jobbade med event trodde jag att hon stod framför en bil i bikini. Men hon var liksom för snygg. Hon hade stulit uppmärksamheten från en Ferrari.
  Ungefär exakt det var också vad jag sa.
-Hur kan någon som skriver så bra säga så jävla korkade saker, sa hon?
-Bra fråga, sa jag. Jag ställer den ofta morgonen efter en sån här kväll.


Jag hade inte bandspelare på den tiden. Annars hade det varit en plågsam njutning att lyssna till den konversationen. Men jag ryckte upp spelet och kom tillbaka.

Det visade sig att Sara var projektledare på en PR-byrå som jag inte visste fanns. Hon tjänade massor av pengar på saker som jag inte förstod och hon visste precis vem hon satt sig bredvid.
  På en halvtimme var jag såld.
  Fem timmar senare hade vi sex i hennes föräldrars tomma hus vid havet. Hon var den vackraste kvinna jag någonsin sett. Jag såg inte precis ut som en Ferrari bredvid henne. Snarare en sänkt 242:a från Stöde som förirrat sig in på Monza.


Tjejer som Sara finns inte i Sundsvall. Hennes pappa är tät, hennes mamma är vacker. Det krävs generationer av förmögenhet parat med akademiska titlar för att få fram den sortens lunga självsäkerhet som Sara har.
  Ofattbart nog blev hon kär i mig.

Ett halvår senare sålde jag min hyresrätt svart och köpte en liten etta bredvid Saras stora tvåa. Vi firade millennieskiftet med levande ljus bland cement och damm från den rivna väggen mellan våra lägenheter.
  Framtiden såg ljus ut.


Sara är nånting-manager nu och tjänar bra. Hennes föräldrar kan låna ut en miljon. Men det är ändå mycket pengar för ett hus. Jäkligt mycket pengar.
  Jag skulle behövt jobbet som sportchef. Jag vet att Sara hoppades på det.

Mer om oss.

6 Comments:

Anonymous Anonym said...

Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

1:49 em  
Anonymous Anonym said...

Hej, Mats!

Jag läser din blogg med intresse. Ja, de privata delarna kan väl kanske kvitta - och du skriver dem väl ändå mest för dig själv, förmodar jag - men inblickarna bakom kulisserna i sportjournalistiken tycker jag är intressanta. Mer sånt! Och skildringen av matchdagarna i Sundsvall med din farsa och farbror var riktigt poetisk.

Jag tänkte bara säga att jag tror mig ha klurat ut vem du är utifrån de ledtrådar du har lämnat. Och om jag som inte har någon nämnvärd koll har lyckats med det (fast jag vet ju i och för sig inte om jag har rätt) så lär förste bäste sportjournalist knäcka det på två minuter. Det kanske inte gör dig något? Men du har ju gått lite hårt åt en del personer, t ex Gnällspiken, så det kanske inte vore helt lyckat?

Du kan nog inte heller räkna med att personerna i fråga inte skall läsa din blogg. Själv hittade jag hit via en länk från ett lagforum på SvenskaFans härom veckan. Om sidan figurerar i sådana sammanhang så är det bara en tidsfråga innan du har hela sportjournalistkåren på besök.

Säg till om du vill att jag skall maila dig vilka ledtrådar jag utgick ifrån, så att du kan redigera bort dem. :o)

Mvh
Magnus

6:57 em  
Blogger xx xx said...

Magnus, ditt engagemang är mycket smickrande.
Jag trodde inte att det var så många som läste här.
Du är välkommen att skriva till rossi_165@hotmail.com
Sen får jag fundera. Kanske måste jag ompröva.

7:46 em  
Anonymous Anonym said...

Vaddå, kan man bara mejla dej och få veta vem du é?
Hur vet du att det inte är din chef som mejlar och du får fetsparken?
/Gnaget regerar

8:58 em  
Blogger xx xx said...

Magnus. Jag lyfter på kepsen. Du har gjort ett snyggt anfall. Du har testat mitt försvar.
Jag tänker inte säga om du gjorde mål eller inte. Bara att du nog inte räknat med alla mina offsidefällor. Och att här, på min hemmaplan, spelar jag efter egna regler.

Anonymous, nej, det kan man inte. (se ovan) Mina chefer bryr sig för övrigt inte förrän det blir en stor skandal. Vad som inte hamnat på löpsedeln har aldrig hänt. Och på löpet hamnar jag bara med mina scoop.

9:32 fm  
Anonymous Anonym said...

Ha ha, okej! Om jag sprang offside är det bara bra. Då kan du ju lugnt fortsätta med din offensiva spelstil och förlita dig på att din försvarslinje håller måttet. Ser fram emot fler hårdskruvade inlägg från dig, nu när Allsvenskan snart sparkar igång.

Men jag håller nog fast vid min teori tills vidare... :o)

5:11 em  

Skicka en kommentar

<< Home

Powered by Blogger


Rätten till alla texter på Konsten att förlora tillhör upphovsmannen. All vidareanvändning i kommersiellt syfte är förbjuden. – Jag stämmer arslet av dig. Bara så du vet.