2005-05-01

1:a maj

Idag ska Sundsvall möta Örgryte. Upp till kamp emot kvalet!

Jag och farsan gick alltid i tåget. Det var stort. Sen, när farsan kom upp sig, var han inte önskvärd längre. Han lyckades med det alla hans arbets"kamrater" önskade och de valde ett annat bord vid frukost, lät samtalen dö när han kom fram. Farsan hade alltid varit först i tåget, men Hedberg var tillräckligt tydlig den dan han delade ut flygbladen till alla utom honom.
  Jag började gå i tåget ett tag när jag blev äldre. Åkte upp till Sundsvall och samlades på torget med gubbarna i sina gamla kostymer.


Den som vill kan säga att kampen idag står mellan Rika Örgryte och Fattiga Sundsvall. Det är väl lika osant som resten av klasskampen. Två miljonföretag som ägnar sig åt sin verksamhet. Och så alla som valt att knyta vårt liv till ett av dem.
  Kunderna.

1:a maj ledde till mitt och Saras första allvarliga gräl. Sara har aldrig demonstrerat och hon förstod inte varför jag skulle göra det. Jag höll såklart ett jävla tal om Kapitalet och arbetarnas solidaritet. Sara gjorde mos av mina argument ett efter ett.
  Jag hade just sålt min min allmännyttiga hyresrätt svart och köpt en lägenhet för över miljonen. Dessutom levde jag ju till stor del på Saras del av lägenheten som var betald med Kapital.
  Och mitt tal om internationell solidaritet gjorde hon slarvsylta av. Hon tog bara fram mina fondpapper.
-Hur mycket har dina asienfonder gått upp i år? Var är din solidaritet med barnen i sweat shoparna när du får mailen från Morningstar? Och dina Latinamerikafonder? Sjung Internationalen högt för kvinnorna i Chile som går på sitt tredje jobb för dagen när du går, för de betalade vår Hästensäng.
  Jag var nära att börja gråta av ilska. Skulle hon säga!
-Du får gärna demonstrera, sa Sara, men kom inte och snacka om solidaritet och försök verka duktig. Du har händerna lika djupt nere i syltburken som jag. Du frågar inte var pengarna kommer ifrån när du har dem i plånboken.
  Jag skrek något och gick ut. En uteliggare som hade pissat ner sig sov i vårt trapphus och jag minns att jag svor över lukten. Jag gick in på den sunkigaste puben i kvarteret och beställde en öl. De hade ingen av de första två sorterna jag beställde. Mannen i baren föreslog att jag skulle prova det "modernare stället" tvärs över gatan.
-Fan heller, jävla snobbställe, sa jag (det var i själva verket mitt stamställe) och beställde en stor stark och en Jäger och betalade med mitt Visakort.
Folk tittade på mig när jag drack min öl. Den smakade vattnigt.
  Jag gick tillbaka till lägenheten, ringde morsan och sa att jag inte skulle komma upp till 1:a maj men att jag skulle komma någon helg senare, när Gif spelade.
  Sen dess har jag aldrig gått i tåget.


Det är fortfarande de blåa mot de röda men de är precis som vi.
  Gode Gud, gör så att de förlorar. Inte vi.

1 Comments:

Anonymous Magnus said...

Bra skrivet! Ditt bästa inlägg på länge.

Beklagar sorgen. 1-4, och välförtjänt dessutom, det svider. Men ni kommer igen! Inte på bortaplan kanske, häpnadsväckande vad svaga ni är där, men att vinna det mesta hemma räcker rätt långt.

Själv är jag Öisare, så jag går på moln just nu...

11:37 em  

Skicka en kommentar

Links to this post:

Skapa en länk

<< Home

Powered by Blogger


Rätten till alla texter på Konsten att förlora tillhör upphovsmannen. All vidareanvändning i kommersiellt syfte är förbjuden. – Jag stämmer arslet av dig. Bara så du vet.