2005-06-01

avslut:0

Ända sen den där helgen i Malmö är det en sak jag velat fråga Jenny. När jag kom tillbaka från Sundsvall kände jag att var tvungen att ta tag i det. Men i det här jobbet har man ju aldrig tid när man behöver det.
  Kanske var det underskattning, eller så är jag bara matchotränad, men det blev inte alls som jag föreställt mig.
  Vi träffades inte uppe i Katarinahissen eller på en bänk bakom Stadshuset. Det var inte en vacker kväll. Det var på en äcklig kafeteria i anslutning till en järnvägsstation där jag satte mig för att vänta. En sån där man inte kan dricka kaffet. Istället fick jag tag på en te-påse med Tetley Black Currant. Vattnet smakade kaffepanna.
  Dessutom brände jag tungan. Fick mig att tänka på en estetisk näradödenupplevelse jag hade på Bårsta IP en gång.

Fredriksson tappade sin kaffekopp i paus och spillde ner sina byxor. Han hoppade upp så fort att baracken höll på att välta. Hans ljusa army-pants med benfickor fick en stor brun fläck på "där fram".
  Kaffet verkade ha varit väldigt varmt. Fast istället för att hälla en Loka i brallorna eller något annat kylande, gick Fredriksson och skällde ut den som skötte kaffet för att det var för varmt och för att plastmuggarna var för dåliga.
  Att se honom i sin foto-väst och med en hand i gylfen försöka hålla ut byxorna från tasken samtidigt som han skriker åt en ung tjej hur kaffe ska serveras var på gränsen till vad jag klarade på den tiden.
  Att se honom vanka omkring med en brun fläck fram på brallorna borde ge lönetillägg.
  Blotta tanken på hur det luktade från hans ljumskar i bilen kan få mig att tappa lusten för kaffe.

Från Bårsta IP gick tankarna naturligtvis till senaste förlusten. Med en kopp varmt te hade tankarna borrat sig in i själen och hittat en ficka av ångest. En oexploaterad fyndighet där svart kletig ångest sprutade fram.
  Funderade en stund på när jag senast såg Gif vinna en allsvensk match. Räknade ut att jag inte tog mer än 8 poäng live förra säsongen.
  Det är så jävla typiskt. Man dricker en kopp te, bränner sig på tungan och direkt börjar man tänka på förluster.


Efter 10 minuter fick jag ett "jag blir lite sen"-sms. Hade det varit Sara som kommit försent hade jag antagligen varit sur. När Jenny kom fram och gav mig en kram hade jag inte en tanke på klockan. Jag tänkte bara på den där parfymen eller schampot eller vad det var som jag kände och som kastade mig tillbaka till första omgången. Innan raset började. När vi var vinnare.
  Vi pratade en stund. Hon ska vara på flera redaktioner under sommaren. Sen ringde hennes mobil. Jobb. Det lät som hon talade med en polis. Hon var tvungen att ta det. Hon såg fräsch ut.

Och sen var jag tvungen att sticka. Som en orutinerad junior kom jag aldrig till skott. Jag kände mig som Peter Parker, men vissa saker kan man inte säga om man inte har tid att förklara.
  Jag tror att hon har förstått, men jag skulle vilja veta.

Måste avsluta. Det var kul att träffa henne i alla fall.

Powered by Blogger


Rätten till alla texter på Konsten att förlora tillhör upphovsmannen. All vidareanvändning i kommersiellt syfte är förbjuden. – Jag stämmer arslet av dig. Bara så du vet.