fortsättning från 2005-06-03

  Jag började skriva på den här bloggen för att få skriva om Konsten att förlora. Som en kul grej, för att testa lite annat sorts skriveri än de vanliga raka rapporterna. Och för att ruska bort lite av all skit som tenderar att regna ner över mig.
  Efter hand blev det mer som en dagbok och lite av varje. Det var skönt att skriva. Att inte skriva blev jobbigt.   Sedan dess har jag skrivit som det är om allt. Publish and be damned.
  Utom några dagar efter premiären.

Vad som inte står där är att jag vaknade till en stund på morgonen. Jag tittade upp och såg Jenny. Hon satt vid min dator och kollade nyheterna. Jag tänkte inte på det. Jag slocknade. När jag vaknade igen var hon borta.
  När jag kollade min dator såg jag att jag lämnat dokumentet där jag skriver bloggen öppet kvällen innan. Jag blev så förbannad på mig själv.
  Jag kunde inte anklaga Jenny för att snoka. Hon är ju journalist. Datorn var igång. Ingen kan undgå att läsa ett dokument som ligger öppet så.
  Det var den andra anledningen att jag tog en paus. Jag behövde fundera.
  Hade hon läst eller inte? Skulle jag skriva om det eller inte?
  Till slut bestämde jag mig för att köra på. Publish and be damned. Det kändes lite som om domaren blåste igång matchen på riktigt då. Allting fram till dess var liksom träning. Nästan symboliskt att det hände samtidigt som säsongen drog igång.

-Hej din jävel, sa jag. Hur länge hade du planerat det där dylancitatet?
-Ett tag, sa Jenny. När hade du tänkt fråga om jag ville vara med i din blogg?
-När tänkte du säga att du snokade igenom min dator, sa jag?
-Visst är det kul att veta något som ingen annan vet, sa hon.

Hon hade inte trott jag skulle fortsätta sa hon.
-Jag trodde inte du skulle klara av det, sa hon. Men nu tror jag det. Det är så enkelt egentligen.
  När jag ändå gjorde det blev hon först förbannad. Hon hade tänkt ringa och säga till mig att lägga av. Men sen hade hon tyckt det var lite kul att se hur jag skulle göra.
-Jag gillar vad du gör med mig, sa hon.
  Jag började skratta. Det lät så klyschigt.
-Jag menar i bloggen. Jag har alltid velat vara rödhårig.
-Har du sagt till någon, frågade jag?

Vi pratade säkert en timme. Jag frågade vad hon tyckte. Hon sa att var mest förbannad för att hon inte läst bloggen innan hon skickade det där sms-et efter Gif-Mff. Och sen tyckte hon att hon genomskådat när jag skrivit elaka saker om henne. Jag frågade varför hon berättade just nu. Hon sa att hon hade förstått att det var det jag hade velat fråga.


-Det är som Spider Man, sa hon sen. Vi vet inte om han vet att hon vet det som han tror att bara han vet.
-Jag tycker mer att det är som Fight Club. Kommer du ihåg första regeln för Fight Club?
-Prata aldrig om Fight Club.
-Är du med då?
-På vad?
-Att aldrig prata om bloggen?
-Har du redan glömt första regeln?
-Damn, you are good!

Så hon vet allt. Hon tycker jag ska fortsätta skriva.